Redigerer Victoria av Baden (avsnitt)

== Politisk interesse ==
Victoria var politisk konservativ, og tilhenger av den personlige kongemakten: ''«Nog vet jag att jag är en vanlig dödlig, men kungadömets princip är viktig. Vi representera i landet utanför och över partierna kontinuiteten, som ej beröres av åsikter eller hänsyn till meningar. Jag är fullt medveten om att jag inte är märkvärdigare än andra, men vår furstliga plikt ålägger oss att fordra att principen respekteras.»'' Kongemaktens prinsipp innebar at en person var kalt av Gud til personlig å lede et folk, med full handlingsfrihet, for deres eget beste. Hennes sjelesørger var biskop [[Gottfrid Billing]], som også var høyreleder i [[Första kammarens nationella parti|riksdagens första kammere]].<ref>Jansson (1963), s. 155-158</ref>

Den politiske utviklingen i Sverige foruroliget Victoria. I et brev fra 1911 skrev hun til grev [[Ludvig Wilhelm August Douglas|Ludvig Douglas]] og bad han om å bli [[Reichsmarschall|Riksmarskalk]]: ''«När det ohyggliga ögonblicket är inne – jag kan ej beteckna det med andra ord – då förr eller senare ett vänsterministerium måste bildas, då behöver Konungen en tillgiven och pålitlig man i sin närhet[...]»''<ref>von Platen (2002), s. 211</ref> Samme år tiltrådte den liberale [[Karl Staaff|Staaff]] som statsminister for andre gang, mens hun forgjeves hadde arbeidet for å få [[Arvid Lindman|Lindmans]] høyreregjering til å bli sittende.<ref>Lindman, (1972), s. 20</ref> Victoria beundret den oppdagelsesreisende [[Sven Hedin]]. Hun støttet de krav innen forsvarspolitikken som ble framført i [[Borggårdstalen]] som ble skrevet av ham, og renskrev det før talen ble holdt. Hun stod imidlertid ikke ved kong Gustav ved Borggården da talen ble lest opp, og hun stod heller ikke på slottsbalkongen da hennes ektemann og sønn trådte fram som Sveriges nye konge og kronprins i 1907. Hun bevitnet begivenhetene i sikkerhet fra sin leilighet.<ref>Lindman (1972), s. 149</ref> [[Borggårdskrisen]] ble en personlig triumf for Victoria – statsminister Staaff og hans ministre ble tvunget til å gå av.<ref>Lewin (1984), s. 122</ref>